Hur mitt liv som Jamie Reinikainen såg ut då. Jag var den lyckligaste tjejen på jorden, hade underbara vänner. morföräldrar. Visste inte om saker som cigaretter,vodka,våldtäkt eller misshandel. Jag hade inga bekymer förutom när barbiedockan gick sönder.
Jag visste inte hur ett brustet hjärta skulle kännas. Jag visste inte hur det va att förlora en vän. Jag visste heller inte hur det var att vara kär ut i fingertopparna. Olyckligt kär. Jag hade ingen aning om hur det var att bli sårad. Och den enda killen i mitt liv var min pappa. En puss på kinden från en pojke man gillade kunde göra en glad i veckor. Nu är en puss på kinden betydelselöst. Hur allt ser ut idag är bara deprimerande. Jag är inte den lyckligaste tjejen på jorden, den enda jag kan lita på till 100 % är mig själv, och jag har inga morföräldrar kvar. Jag vet nu allt om cigaretter,vodka,våldtäkter och misshandel. Det ska man inte veta om när man är 15 år. Det är inte rätt. När jag var liten så ville jag alltid vara vuxen. Men det är tvärtom nu, jag vill inte veta vad ett brustet hjärta är, jag vill inte förlora en vän, jag vill inte blir sårad. Jag vill tillbaka till när man inte visste något, man visste bara vilken ens familj var och man visste vilka man kunde lita på. Idag får man kniven i ryggen om man gör minsta fel steg. Jag hatar det här, den här världen. Det ska inte vara såhär. Och ifall det ska vara såhär då vill jag inte leva i den här världen. Jag längtar tills det händer något bra. När det inte finns sån här skit, då kommer jag orka. Men inte här och inte nu.